oriental

Det är längesen jag skrivit något här. Kanske för att detta ställe verkar mera som ett kalt hotellrum eller ett vitt sjukhusrum istället för ett ombonat hem. Nu skriver jag igen i alla fall, för ibland måste man bara skriva lite, även om omgivningen känns lite främmande.

Denna vår har varit tämligen omtumlande. Jag blev bekant med en tjej och vi blev kompisar. Inget mera förutom att vi möjligen messade för mycket till varandra, så min flickvän blev ordentligt svartsjuk och gjorde saker som gjorde att jag drog mig in i mig själv i något slags försvar. Vi tog en paus då, för våra gräl blev för mycket. Hennes misstankar och fantasier blev för stora. Vi höll paus en månad ungefär. Sedan började vi träffas igen, lite trevande i början och med många frågor om hur vårat förhållande egentligen var. Nu, tre månader efter att vi blev ihop igen, är vi kärare än någonsin. Vi planerar att flytta ihop snart. Jag hoppas vi blir lika lyckliga som vi är nu. Det som hände lärde oss mycket, så fast det i sig var negativt så verkar det ha fört med sig något positivt.

Framtiden må förtälja om det som hände var rätt eller inte.

Frid till er.

Undrar om jag ska skriva något här längre eller om jag ska konstatera att det sket sig och skita i det hela?

Jag fick ordentliga kärleksproblem på halsen så jag har inte haft så mycket lust till mycket på ett tag... Men tiden läker väl såren. Så nu skriver jag mera igen. Men tillräckligt?

Hur ofta känner man sig inte som att man söker efter något som man inte vet vad det är?

Så känner jag mig nu.

Det hjälper inte ens att gissa sig till det, för varje gissning åtföljs av ett "njäe jag vet inte".

Jag vet inte helst om där finns något tomt hål att fylla i något nytt, men antagligen, varför skulle man annars känna en vag tomhet?

Tänkte att det här skulle bli ett ställe där jag bara skrev på en berättelse men blah, det blir ju precis som vanligt. Jag skriver en halvbra början och sen har jag inte tid eller så har jag brist på inspiration och så lämnar det som det är...
Jag borde inte ens försöka...

Den enda utvägen han kommit på, var att leta reda på en ambassad. Europeisk eller amerikansk eller vad som helst, bara de kunde ge en fristad åt honom. Han hade slutat fråga lokalbefolkningen om vägen sedan den tjugonde, eller var det den trettionde, skakat på huvudet eller sagt något helt obegripligt till svar. Det slog honom också att han genom sina frågor lade ut ett spår åt sina förföljare, för de som han pratat med skulle säkert minnas honom. Stefan började irra runt, ibland cirklande, ibland i sick sack, allt för att förvirra de som jagade honom.

Det började bli mörkt och Stefan konstaterade att jakten på en ambassad var tämligen ofruktsam kvälls- och nattetid, han borde istället söka efter någonstans att tillbringa natten och kanske få lite sömn. Han satte sig ner på marken i en smal gränd och torkade sig i pannan med den smutsiga skjortärmen. Efter en stund märkte han att en liten pojke stirrade på honom genom en liten springa i ett dåligt återspikat fönster. Stefan steg upp och gick närmare det gamla huset som pojken befann sig i. Han skulle knacka på dörren, men märkte att den redan var öppen. Han gick tyst in i huset.